Italian High Renaissance Painter, 1483-1520 Italian painter and architect. As a member of Perugino's workshop, he established his mastery by 17 and began receiving important commissions. In 1504 he moved to Florence, where he executed many of his famous Madonnas; his unity of composition and suppression of inessentials is evident in The Madonna of the Goldfinch (c. 1506). Though influenced by Leonardo da Vinci's chiaroscuro and sfumato, his figure types were his own creation, with round, gentle faces that reveal human sentiments raised to a sublime serenity. In 1508 he was summoned to Rome to decorate a suite of papal chambers in the Vatican. The frescoes in the Stanza della Segnatura are probably his greatest work; the most famous, The School of Athens (1510 C 11), is a complex and magnificently ordered allegory of secular knowledge showing Greek philosophers in an architectural setting. The Madonnas he painted in Rome show him turning away from his earlier work's serenity to emphasize movement and grandeur, partly under Michelangelo's High Renaissance influence. The Sistine Madonna (1513) shows the richness of colour and new boldness of compositional invention typical of his Roman period. He became the most important portraitist in Rome, designed 10 large tapestries to hang in the Sistine Chapel, designed a church and a chapel, assumed the direction of work on St. Peter's Basilica at the death of Donato Bramante,   Related Paintings of RAFFAELLO Sanzio :. | Academy | Kill dragon and Georgian | The Madonna of Foligno | Donna Velata | The virgin mary |
Related Artists:
Charles Altamont Doyle
1832-1893 was a Victorian artist. He was the brother of the artist Richard Doyle, and the son of the artist John Doyle. Although the family was Irish, Doyle was born and raised in England. In 1849 he moved to Edinburgh where he met Mary Foley. They were married on 31 July 1855. Their children included Arthur Conan Doyle, creator of Sherlock Holmes, John Francis Innes Hay Doyle (known as Innes or Duff), and Jane Adelaide Rose Foley n??e Doyle (known as Ida). Doyle was not as successful an artist as he wished, and suffered depression and alcoholism. His paintings, which were generally of fairies, such as "A Dance Around The Moon", or similar fantasy scenes, reflected this, becoming more macabre over time. In 1881 Doyle was committed to a nursing home specialising in alcoholism. While there, his depression grew worse, and he began suffering epileptic seizures. Following a violent escape attempt he was sent to Sunnyside, Montrose Royal Lunatic Asylum, where he continued to paint. He died in Crighton Royal Institution in 1893.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Govaert Flinck
1615-1660 Dutch Govaert Flinck Locations Born at Cleves, he was apprenticed by his father to a silk mercer, but having secretly acquired a passion for drawing, was sent to Leeuwarden, where he boarded in the house of Lambert Jacobszon, a Mennonite, better known as an itinerant preacher than as a painter. Here Flinck was joined by Jacob Backer, and the companionship of a youth determined like himself to be an artist only confirmed his passion for painting. Amongst the neighbours of Jacobszon at Leeuwarden were the sons and relations of Rombertus van Uylenburgh, whose daughter Saske married Rembrandt in 1634. Other members of the same family lived at Amsterdam, cultivating the arts either professionally or as amateurs. The pupils of Lambert probably gained some knowledge of Rembrandt by intercourse with the Ulenburgs. Certainly Joachim von Sandrart, who visited Holland in 1637, found Flinck acknowledged as one of Rembrandt best pupils, and living habitually in the house of the dealer Hendrik Uylenburg at Amsterdam. For many years Flinck laboured on the lines of Rembrandt, following that master style in all the works which he executed between 1636 and 1648. With aspirations as a history painter, however, he looked to the swelling forms and grand action of Peter Paul Rubens, which led to many commissions for official and diplomatic painting. Flinck relations with Cleves became in time very important. He was introduced to the court of the Great Elector, Friedrich Wilhelm I of Brandenburg, who married in 1646 Louisa of Orange. He obtained the patronage of John Maurice of Nassau, who was made stadtholder of Cleves in 1649. In 1652 a citizen of Amsterdam, Flinck married in 1656 an heiress, daughter of Ver Hoeven, a director of the Dutch East India Company. He was already well-known even then in the patrician circles over which the burgomasters De Graef and the Echevin Six presided; he was on terms of intimacy with the poet Vondel and the treasurer Uitenbogaard. In his house, adorned with antique casts, costumes, and a noble collection of prints, he often received the stadtholder John Maurice, whose portrait is still preserved in the work of the learned Barleius.